En del av alla Alice kläder.
När vi var på rutinultraljudet i vecka 20 (tror jag att det var…) fick vi veta att det är en liten tjej som ligger inne i min mage. De kan ju aldrig säga till 100% vilket kön det är, men det var inte heller så att barnmorskan sa ”Jag TROR att det är en tjej, jag är inte säker”. Ni som följt med i bloggen sen dess, vet att jag verkligen ville ha en tjej. Och att Stefan helst av allt ville ha en liten kille. Och ja, man får faktiskt säga så. Man får önska sig en son eller dotter lite mer. Det gör ju inte att jag hade blivit tokledsen om det visade sig att det var en kille. Men för Stefan var den lite som att den sonen han hade sett framför sig försvann. Och jag förstår honom. Jag hade känt samma sak, för jag hade verkligen ställt in mig på en dotter. Och det är inte så konstigt att önska sig ett eller annat, tycker jag.
Hur som helst… Nu får jag ofta, väldigt ofta frågan: ”Vad gör du om det är en kille som läggs upp på ditt bröst på förlossningen?”. Ja, vad gör jag då? Rusar ut genom rummet och in i ett annat förlossningsrum och snor någons dotter såklart. Byter ut vårt barn! En son? Nej, det går inte! Jag ska ha en dotter. De sa att det var en tjej, så nu ska jag ha en tjej. Kosta vad det kosta vill.
Bild: Pinterest
….Nej! Självklart inte. Är det en liten kille som läggs på mitt bröst inom några dagar/veckor kommer jag bli precis lika glad som om det är Alice. Jag kommer älska det barnet exakt lika mycket. Det har ingenting med kön att göra. Jag kommer ge honom så mycket kärlek att han kommer vara övertygad om att han är den bästa människan i hela världen.
Men. Jag kommer förmodligen bli oerhört förvånad och chockad. Och jag kommer säker att ”saknar” Alice, om ni förstår hur jag tänker? Jag har ju en bild av hur hon ser ut i huvudet… Det kommer säkert ta ett tag att smälta det, speciellt eftersom vi redan bestämt namn och kallar henne det ungefär 489 gånger om dagen. Är det konstigt tycker ni? Här har jag gått i många veckor, månader och dagar och sett en tjej framför mig. Jag är väldigt tjejig och det står jag faktiskt för. Det mesta som vi köpt till Alice är rosa. Och ja, blir det en pojke kan han absolut ha rosa, men jag kommer inte sätta på min lilla, nykläckta son en klänning. Nej. Sen när han blir större och ska bestämma kläder själv, då får han ta på sig precis vad han vill, såklart! Jag skulle inte stoppa honom. Alla får göra precis som de själva vill, det här är vad jag känner och tycker och vill. Och som mamma måste jag ju få bestämma det själv (i samråd med pappan såklart!).
Bild: Pinterest
Och precis som med allt annat i livet har jag ingen aning om hur det kommer att kännas när vårt barn föds. Jag kan inte försöka sätta mig in i hur det skulle kännas om det är en son. Eller om bebisen skulle vara sjuk, sakna fingrar eller behöva sjukvård resten av livet. Jag får helt enkelt ta allt precis som det kommer, det är nog det absolut bästa.
/Angelica
